Text: Kenneth OlaussonFör den vanliga medborgaren i Sovjetunionen var livet annorlunda än de som levde i väst. På 60-talet var restriktionerna hårda och folk var tvungna att kämpa hårt för brödfödan. Den nykrönte världsmästaren Torsten Hallman, på Husqvarna, reste till Moskva och fann transport på väg och andra uppdrag att inte vara särskilt mycket rock’n-roll. Här får du hans egen berättelse om en minnesvärd resa från 1962.
Fascinerande är det bästa ordet för att beskriva mina resor till Ryssland som jag besökte under 60-talet. Naturligtvis var allt i dåtidens kommunistiska Sovjetunionen antingen omöjligt eller förbjudet. Mina äventyr bakom järnridån bestod av att lyda regler och aldrig fatta beslut på egen hand. Efter Finlands Grand Prix 1962 var det dags att åka till Moskva och det fanns några förare som skulle delta där. Så reste vi tillsammans. Inte minst för att ha sällskap.
Fyra medlemmar i Ryska mc-federationen träffade oss alla vid den ryska gränsen för att hjälpa oss komma in i landet. Men, som alltid i de östländerna på den tiden, var det en riktig Kalamazoo vid tullen. Trots goda avsikter från Motor Club i Moskva tog det några timmar att göra klart våra visum, deklarationen av våra pengar i varje valuta (vi hade alltid en massa pengar i många valutor då vi reste mycket) och till sist allt som togs in i landet. Tulltjänstemän ville veta precis allt och noterade ramnummer, reservdelar etc. Du säger något och de skulle kolla upp det! Efter att förfarandet var över hade vi en 100-milatur innan vi nådde Moskva – med en hastighetsgräns på 50 km/h. Tröttsamt är inte ens det rätta ordet. Häpnadsväckande tråkigt är en mycket bättre beskrivning av resan.
Vi fick endast köra på vissa transitvägar så att militären kunde ha full kontroll över vår resa. De ville också vara säkra på att ingen i vår grupp åkte vilse. Som grädde på moset var vi tvungna att stanna var tredje mil för att försäkra dem om att allting var OK och att ingen saknades. Våra övernattningsstopp var noggrant planerade i förväg och gick också enligt en välplanerad procedur. Först kontrolleras pass och papper noggrant. Sedan olika köer för att ta emot filtar, kudde, handdukar och så vidare. Sedan visades vi till ett tält där det fanns en liten barnsäng att ligga på. Men efter att ha gått igenom allt detta i två timmar var det ingen som var på humör för att sova längre…
Jag kommer ihåg att vi hade många diskussioner om resehastigheten och vi övertygade slutligen myndigheterna om att våra bilar inte passade till så låga hastigheter. Men detta innebar i sin tur att vi var tvungna att ta en reseguide ombord, vilket vi gjorde efter några ytterligare tvister. Efter att ha sett den fattiga landsbygden med utsikt som påminde oss om 1800-talet blev vi förvånade när vi kom till Moskva. Jag tycker att det i alla fall brukade vara en av de vackraste städerna i Europa och det gjorde ett starkt intryck när vi åkte runt den stora staden för att se platserna. Ryssarna har tänkt till ordentligt och gatorna var breda och dessutom hittade vi många moderna höga byggnader i storstadsområdet. Trafiken var slö och det var inte många bilar på vägarna då de flesta inte hade råd att köpa ett fordon.
Den svenska delen av motocrossförarna tog två dagar ledigt för att upptäcka alla hemligheter i magnifika Moskva. Men vi insåg snart nog att allt var mer eller mindre förbjudet i staden, precis som det hade varit utanför. På den berömda ”Red Market” tittade vi på Lenins mausoleum och alla fantastiska kyrkor. Vi var tvungna att följa vissa vägar och inte ta några kort på den ryska polisen. Självklart gjorde vi motsatsen och blev ifrågasatta tills de blev trötta på oss svenska turister.
Det var mer än 150 000 åskådare som kom till Sovjets Grand Prix – trots att jag redan hade bärgat världsmästarkronan i 250-klassen. Faktum är att banan var belägen i själva hjärtat av Moskva, bara två kilometer från den berömda Leninstadion. Vi hade en gyllene utsikt från tävlingsbanan. Loppet i sig var av ringa intresse för oss. Ett nytt lokalt namn uppdagades när vi samlades inför tävlingen. Han hette Victor Arbekov (senare världsmästare 1965) och körde en hemmasnickrad maskin och tog starten till publikens stora glädje. Jag var kvickt ikapp honom på min snabba Husqvarna, men vågade inte åka om då han var över hela banan och rörde sig föga övertygande. I ett hopp försökte jag passera, men Victor såg mig komma och åkte in i mig så vi kraschade när vi landade efter hoppet. Tyvärr gick min gaskabel sönder vilket tvingade mig att bryta detta första heat. Jag var rasande på Arbekov och var den första att ”gratulera” honom till sin seger, svor på svenska som han självklart inte förstod. Den ryska federationen bad mig att be om ursäkt för alla mina svordomar, vilket jag var tvunget att lyda. Så jag körde min Husqvarna till seger i andra heatet efter att mitt Vikingablod hade nått kokpunkten!
Väl hemma njöt vi av vår egen mat och sömn i egna sängar!
