Hade nyligen en diskussion med Katja från Grekland. Ni känner inte henne, men hon är grafiker. Hennes man, Antonio, är ursprungligen från Spanien men har jobbat i Sverige länge och tillsammans utgör de ett konglomerat av europeisk vidskepelse, historia och en livsinställning som har nästan olympiskt mytiska drag. Vi stod under ett bröllopsfirande på bron över till det lilla slottet där festen ägde rum… (vilken bild!). Katja tyckte att jag använde ordet tillfällighet litet vårdslöst; hon ville ha öde.
Ni ser skillnaden!
Jag fick anledning att tänka på det när jag tillbringat en eftermiddag i garaget med att polera upp aluminiumfälgen till en gammal Transalp med stålull (kanske mest för att det står i handboken att man inte ska göra det). Sedan hade jag krupit under maskinen och dränkt centralstödet i WD 40 innan jag tog itu med arbetet att plocka ur batteriet och den lilla lådan som batteriet befinner sig i. Tro mig, det har ingen gjort förut, inte på den maskinen! Sedan fortsatte operationen med att banka upp kontermuttern till fjäderförspänningen. Handboken nämner ingenting om det här, men det går!
Ett varv och sedan gjordes allt rent. Jag har inga trick för det, utan sprayar helt enkelt WD 40 där jag kan och trevar sedan med okänsliga händer och smutsig trasa dit jag kan för att torka upp/bort/rent. Resten ryker bort när man startar motorn första gången. Ser dramatiskt ut, men jag tycker det luktar gott. Det hela blir mer levande, liksom.
Med trög rygg, domnade fingrar och uppväckt själ lämnar jag garaget, stapplar upp till badrummet, bara för att upptäcka att hustrun städat och polerat badrummet, inklusive handfatet, för ett kommande besök…
Tänkte på Katja. Öde? Tillfällighet?
